“Man kan göra egen surströmming. Och det borde gå att göra surabbar, surmört och surgädda med.

Bevis för det kommer från en berättelse från min kära mor som var evakuerad till barnhem i Finland under fortsättningskriget (1941-1944) och lLapplandskriget (1944).

Det var skralt med mat men de hade hittat en trätunna i källaren i ett nedbrunnet hus med saltad fermenterad fisk.

Det var alla möjliga fiskarter men barnhemsbarnen åt med god aptit.

Hungern är den bästa kryddan.

Historien förtäljer inte om fermenteringen skett medvetet eller om det var saltad fisk som börjat jäsa då tunnan stått oskyddad.

Dock, när mor flyttade till Sverige på 1950-talet upptäckte hon surströmming. På den tiden var det inte vanligt att den åts av gemene man. Den var mera en lokal företeelse i vissa norrlandsorter.

Men hon hade ju fått smak på dessa suringar och åt sina surströmmingar ensam vid symaskinsbordet.

Övriga i familjen vägrade.

Så småningom övergick vägran till att provsmaka och min käre far blev så förtjust i surströmming att han kunde öppna en burk närsomhelst. Och blev det kvar så ställde han den öppnade burken på översta trappsteget under källarluckan i köket att sprida aromen tills att spisas nästa dag.

Med det vill jag säga att det finns alternativ till den nästan utrotade strömmingen.

Jag hade gärna provat surabbar.”

DAVID FORSBERG, Rovögern